Ett diss, igen

Jag har dissat mycket i mina dagar, för att några månader senare mycket riktigt varit stolt bärare av det dissade. Nu senast Bengtzings och Markoolios bänga schlagersång. Dansade skiten ur den i lördags och har den konstant i huvudet nu för tiden. Mer eller mindre emot min vilja, men den är där.

Nu har jag en ny grej. Guld-och silvertightsen. Jag kan för mitt liv inte se mig i ett par sådana. Stoppad korv kommer till mig i ett flertal underhållande och skrämmande bildserier. Det kan se fint roligt ut på andra på ett chic-läskigt sätt, I´m sure. Men inte på mina ben. Nej nej nej. Och åter nej. Jag dissar härmed och undrar hur lång tid det tar innan disset skrattar mig i ansiktet...