tisdag, januari 22

De ordner sig allti

Plåtslagaren lagar taket den här veckan. Skadan på bilen var inte så farlig, det tar några dagar att fixa. Fasaden behöver inte åtgärdas. Grannen som hjälpte oss fick en flaska vin och utnämdes av mig till dagens hjälte. Bebin är ute (inte min!).

Härliga tider strålande tider.

måndag, januari 21

Vi anpassar oss

- Aaaahhh bebin vill ut och leka med Jack!
- Om vi får en pojke får han heta Bönstjälken!

Hissar Femina

Den var till full belåtenhet den här gången, Femina. En del tråk förstås, men mycket läsvärt också.

  • Liselotte Watkins och hennes häftiga illustrationer
  • underbara Coco Chanel
  • bland alla trista tusentals matsidor faktiskt några bröd jag blev sugen på att baka (undrens tid äro icke förbi)
  • myrten. schysst växt!
  • hårinspiration (jag vill vara blond igen!)
  • Tage Danielsson, mmm...

Bibliotekarien har läst

Myggor och tigrar av Maja Lundgren

Mja. Det var väl lite snaskigt och kul att läsa kändisskvaller en stund. Men 500 sidor dagbok om leva-i-maffia-miljö känns rätt segt efter en stund. Skummade de sista 200 sidorna. Eller nåt. Gillade Pompeji mycket mycket bättre!

Aaaaaaaj

Jag brände magen! Står och trycker mig mot kylskåpet. Jag ska inte vara i kök.

Translation: burn baby burn :(

I CAN buy you


Jipp-aj-iiii!

Det är inte bara jag som är lycklig över Jack. Bebin här inne tar glädjeskutt och håller stundtals på att välta sin mor ur stolen. Aj!

Kopiera - inte klippa

Jag vill inte klippa i mina Elle, så ibland frågar jag snällt tryckeriet om jag får låna färgkopiatorn. Och det får jag. Det blir jättefina färger (till och med på svartvita bilder ;). Så, låt inspirationen flöda!

Näste man till rakning

Nu när det är officiellt (och jag skämt ut mig lite lätt genom att gråta i Kista centrum när jag fick veta, men gravida kvinnor får gråta in public) sitter jag bara och är jätteglad. Hurra och grattis!

Och plötsligt känns det väldigt mycket som att nu är det min tur. Eh... har alltid haft Minna i tryggt förvar framför mig. Men nu då? Ska jag, liksom? Jag tänkte ju aldrig mer medverka på en förlossning. Ju.

Måste ingenting

Jag börjar så smått ställa in mig på att ge blanka den i allt. På att inte behöva göra det och ställa upp på det där och fixa med det här och inte behöva stå ut med sånt och sånt. Det är kul, men det kan vara jobbigt också.

För det finns inget som är viktigare än att vara mamma. Allt annat går fett bort. Ett år åtminstone. Sen kanske det finns nya krafter till att göra det och ställa upp på det där och fixa med det här och stå ut med sånt och sånt?