Igår åt vi jordgubbar efter maten. Utan något till, bara plocka ur skålen.
- Men... är det socker på gubbarna? utbrast jag.
- Ja bara lite.
Men hur kan man sockra svenska härliga röda redan i sig söta jordgubbar?! Det går över mitt förstånd. Dom smakar alldeles för sött då.
Det tar inte slut där. Idag vankades det pannkaka till lunch. Vispgräde till såklart.
- Ta lite socker i grädden när du vispar, säger min far.
- Nej nej NEJ! Nu får ni väl ge er! Det måste inte vara socker i allt.
Så, det blev inget socker i vispgrädden. Någonstans måste jag sätta ner foten. Vad är det med föräldrar och socker? Holy macarony...
9 kommentarer:
Haha håller med. När min älskade morfar levde tog han nästan illa upp om man inte sockrade jordgubbarna och grädden :-) Han kunde säga det (och jag överdriver inte) 4-5 gånger varje gång man åt det.."men ska du inte ha lite socker ändå?"
hoho, jag håller med - det sockras och saltas för mycket i det här landet :)
m: och så åt man det vita på fläsket :D
hedgehog: hellre salt än socker!
ja herregud... mina föräldrar är nästan likadana, men värst är mina svärföräldrar. jordgubbarna brukar verkligen simma i sockerlag trots att dom har glass till. uäck!
josefine r: hemskans!
Det är nåt med den där efterkrigsgenerationen (och deras barn), det ska kompenseras i decennier för att nån fick äta barkbröd 1942.....
ffs: ha ha ha :D
Jag är definitivt yngre än dina morföräldrar men grädde SKA det vara socker i, smackar ju bara fett annars. Gärna på jordgubbar också.
anna: där går våra meningar isär :P
Skicka en kommentar