En eftermiddag när sonen och jag gick hem från skolan mötte vi en kompis och hans mamma. Killarna släntrade mot varann och utbytte hälsningsfraser.
- Tjena Carl pedal.
- Tja Markus parkus.
Så gjorde dom high five med varann och släntrade vidare. Utan att släppa sina mammor händer.
Den där känslan av att ens lilla barn inte bara är så himla litet längre. Ett uns av vuxlighet och ett hav av grabbighet. Plus en mallig mamma.
3 kommentarer:
Gulligt
*fäller en liten târ över att de där smâ bebisarna blir stora och duktiga och klarar sâ mycket*
sara: precis. tänk om det kommer en dag när man inte får krama dom hela tiden? :O
Skicka en kommentar