När det kommer till pensionsförsäkringar och allt vad det heter är jag inget snille. Usch jag orkar inte befatta mig, eftersom jag ändå inte förstår. Maken ordnar så snällt.
Idag beordrade han mig att ringa och fråga en del saker angående individuell ålderspension (deprimerande) och kompletteringspension (min gud varför har du övergivit mig?). Helt IQ-befriad förklarade jag läget för telefonisterna. Och dom var så trevliga och hjälpsamma! Hade förväntat mig förakt, och så var dom självaste PogoPedagog.
Tack för att ni tar hand om en vilsen själ, pensionsmänniskor!
10 kommentarer:
pogopedagog! Haha, nostalgi!
Jag vill minnas att jag har läst att du är rädd för den kommande förlossningen och att du även var det inför den förra. Nu är jag lite nyfiken; kom rädslan -efter- förlossningen av din pojke, eller? Dvs -efter- att du fått uppleva den vad jag har hört obeskrivliga smärtan, eller byggde du upp rädslan innan? Förresten så är du nog den chicaste gravida kvinna jag sett. Jag, till skillnad från förmodligen dig, kommer att sakna en wardrobe diary-bild på dig med fin mage. Hej och hå!
polly: högstadiet elerl gymnasiet eller nåt va? :D
jonna: jag var rädd innan, för allt det där med smärta, spricka, tappa kontrollen... ont gör det ju men man överlever. nu är det inte lika farligt, men kanske ändå inte min favoritsysselsätttning.
tack söta! :)
Själsfrände! Pensioner och fösäkringar två ord på grekiska för mig!
Jag säger mellanstadiet. Det var tider det! När det hette stencil, och man lyssnade på såna där ljudband. Ack ja.
stumpan: och aldrig mötas de två... eller nåt :O
polly: those were the days.
Kan du be dem ringa mig? Snälla...
peter: ja ring inte dom, dom ringer dej :P
Du kan alltid kontakta mig. Jag jobbar faktiskt med det dära konstiga pensionsgrejorna.
janne: du får bli min räddare i nöden när ingen annan återvändo finns!
Skicka en kommentar