Mammafrukost imorse på dagis. Alltid mysigt. För alla som har sin mamma, eller pappa för all del, med sig. Det är alltid några barn som inte har det. Och ganska ofta samma barn. Dom sitter ser lite sorgsna ut. Eller sprallar för att dölja sin besvikelse. Jag får ont i magen då. För sonen är mamma- eller pappafrukost en höjdpunkt. Något spännande och roligt vi ser fram emot. Tänk då att inte få med någon förälder. Visst, en del har jobb som gör att dom inte kan. Men de flesta är ju två, en av föräldrarna kan väl komma ifrån?
Så här tycker för övrigt sonen att mamma ser ut!
12 kommentarer:
åh - vad smal och snygg du ser ut, är det jeans du har på dig?
Huvva, jag blir alldeles tårögd när jag tänker på de ensama barnen.
hedgehog: tack gulle! yep, jeans det är :)
frida: usch ja, även fast vi andra pratade och skojade med dom också såg man att det fanns lite besvikelse i ögonen på dom :(
Sorgligt det där, och inte mindre ledsamt när man inser att även högre upp i åldrarna, skola ti, struntar vissa i f-möten, gemensamma aktiviteter o dyl. Engagemang för kidsen är viktigt!
peace in mind: absolut. borde gå före alla jobbmöten i världen!
Vad sorgligt, jag blir ledsen bara av att läsa om det. Måste fråga, hur ofta är föräldrafrukostarna? Är det väldigt ofta kanske det är svårt att komma ifrån jobbet (men det borde ju gå vissa av gångerna), är det inte så ofta och med god framförhållning finns det ju knappast något försvar för att utebli och låta sitt barn sitta där och vara besviket. Usch, vilken tragisk prioritering.
En fråga till, kallar dagis det för mammafrukostar? (Det skulle ju i så fall kunna påverka hur välkomna pappor känner sig...)
att vara mamma: en varje termin. en för mammor och en för pappor. borde gå att planera in tycker man. pappor är precis lika välkomna på mammornas och vice versa, det är allmänt känt :)
Uschia, jag får alldeles ont i hjärtat när jag tänker på de "ensamma" barnen.
nattvinge: mmm, man får krama på dom :)
Jag tycker att det låter hemskt för de barnen såklart, men det är ju så himla många som har jobb som inte är särskilt fria (så är det för de allra flesta i min bekantskapskrets iaf). Om man t.ex. jobbar inom vården, polisen, brandkår o.s.v. Så har man ju oftast bara att välja på att försöka byta skift (då hänger det ju helt på arbetskamraterna, på mitt jobb är det nästan omöjligt att byta) då återstår ju bara att ta ut en semesterdag.
anonym: ja det är klart att en del har anledningar. men en av föräldrarna kunde ju kanske komma ifrån?
Skicka en kommentar