Hörru hjärnan

Kan någon förklara för mig att jag glömt nästan all latinsk grammatik (som ju är så nyttigt till vardags) men kommer ihåg hela Sista morgonen med Niklas Strömstedt? Och dessutom tvångssjunger den med jämna mellanrum?

Du kom till mig. Våren var som vackrast, när du kom till mig
Om jag vetat det jag vet nu, när du fanns hos mig. Nu är det försent.

Förälskade satt vi på balkongen och berusade.
Vi delade en flaska till och älskade varandra till sömns.

Och när vi vaknade var rummet ljust och gatan utanför
var lika full av liv och rörelse som jag.
Och i en säng på tredje våningen drack vi te med mjölk och honung.
Du hade en gitarr och jag spelade, du dansade.

Den sommaren. Vi åkte ut på Lidingö och hem igen.
Och körde på en fågel och begravde den nånstans vid en sjö.

När hösten kom sa du att nu känns det som det börjar om.
Men jag var bara tyst och tom när hösten kom och sommaren dog.

Men det händer att jag går förbi huset som du bodde i.
Det händer att jag ser dig då och då.
Vi trodde att vi fattade.Vi blundade och skrattade.
Vi tog allting vi kunde få. Jag undrar vad vi tänkte på.

Den morgonen. Jag minns dig där i fönstret sista morgonen.
Det hände nåt på natten och på morgonen var allting förbi.