Busshållplatsen vid mitt jobb är en sån som folk alltid går av vid. Det är alltid någon som plingar. Jämt. Utom idag. Jag hada blundat större delen av resan, och så sa den inspelade rösten Nästa: Torsnäsgatan, och jag plockade ihop mina pinaler, fortfarande lite halvblundandes sådär. Men bussen stannade inte. För ingen hade plingat. Jag tror jag yttrade ett förvirrat Men...? och åkte med till nästa hållplats. Spelade inte så stor roll avståndsmässigt. Men dock en liten förändring i den gamla vanliga vardagen.
4 kommentarer:
Det där har hänt mig också, man är så van att någon annan plingar så man liksom struntar i det, och så får man gå en bit oplanerat :)
hedgehog: litet äventyr i gryningen :)
Jag åker mellan Malmö och Lund varje morgon, och om jag missar min hållplats åker jag typ en mil förlångt på motorvägen. Det hände nästan förra veckan, men jag lyckades stanna bussen med att skrika panikartat...
cecilia: ja med såna sträckor är det värre! ha ha ha, panikartat skrik låter bra :D
Skicka en kommentar