fredag, november 16

Djurisk kärlek

I helgen var det nåt program på radio där folk kunde ringa in om allt mellan himmel och jord. Bland annat var det en kvinna som berättade om sitt husdjur som kanske måste avlivas. Hörde inte riktigt varför, men på grund av sjukdom tror jag. Men nåt jag verkligen hörde och reagerade på var att hon förkunnade att hon älskade sitt husdjur precis lika mycket som hon älskade sin dotter. Det lät otäckt, tycker jag. Särskilt i samband med avlivningsdikussionerna.

Nu rör jag väl upp en massa känslostormar. Läste hos en annan bloggerska om den enorma kärleken till djur. Och jag fattar. Jag älskar också djur. Man det blir konstigt att jämföra och likställa kärleken till ett djur med kärleken till sina barn. Tycker inte ni det? Jag känner inte att det är samma sorts kärlek. Och jag tycker det är en förolämpning med dottern i radion att mamma älskar ett djur lika mycket och på samma sätt.

Så, hissa eller dissa allt efter behag. I´m off to England! :P

20 kommentarer:

Anna Klara sa...

Jag tycker det är konstigt och obehagligt redan när folk hävdar att de skulle rädda sitt husdjur före de räddade ett barn i samma nöd. Jag har haft flera högt, högt älskade husdjur! Men människoliv går före.

Kan krydda mitt statement ytterligare med att säga att jag har otroligt svårt att ta människor av ovan nämnda övertygelse på fullt allvar. Skulle känna likadant med någon som älskade katten lika mycket som sitt barn; "och vad är det för fel på dig då" typ.

Anna sa...

Här kommer en hiss iallafall: jag gillar verkligen djur, hund är favoriten, men relationen mellan människa o hund är en annan än mellan två människor. Det ena kan inte ersätta det andra, men det går att klara sig utan djur. Mänskliga relationer däremot måste vi ha för att överleva! Peace and love...

Linda K sa...

anna klara: jag är med dig :)

anna: kokt sagt! :)

Linda sa...

jag älskar djur jag med, jag skulle kunna ha ett zoo. och jag skulle säkert, mycket kavat, ha påstått att man älskade sina djur lika mycket som andra älskade sina barn INNAN jag själv blev mamma. jag inser nu att jag inte hade en aning om vad jag menade då.

Lillhjärtat skulle jag göra vad som helst för. precis vad som helst.

...däremot känner jag fortfarande att djurplågeri i olika former bryter ned mig otroligt mycket. alltså själsligt. och sedan så lever ju jag efter det mottot att ett husdjur, eller två eller tjugotre, kompletterar en familj.

...och jag ska absolut bli en gammal tant med hund, det tror jag gör en friskare.

Melinda sa...

Jag har två katter och inga barn. Få av mina vänner har barn än heller. Jag älskar mina katter, men ändå kan jag inte tänka mig att jämställa dem med mina framtida barn.

Spiro sa...

Jag tror att man har känslan av att älska sina djur lika mycket som sina närmaste medmänniskor. Men sedan märker man ju skillnaden när man mister ett djur eller en människa. Förlusten av människan är ju mycket svårare att hantera, så upplever jag det iaf..

Anna Krimskrams sa...

Kan inte likställa djur med syskon, föräldrar, vänner - you name it. Djur är djur.

Ha det så underbart i England nu! :)

Linda sa...

Jag håller med spiro. Husdjur vet man ju dessutom från början att man bara har under en begränsad tid. Sina barn hoppas man ju inte att man överlever..;-)

Cicci sa...

Folk bara pratar. När det verkligen gäller kommer allt de har sagt att vara betydelselöst. :)

cicci sa...

P.S. Jag kanske är lite konstig men jag gillar inte djur i allmänhet. Tycker att det är lite småäckligt att ha t.ex. en smutsig dreglande hund i lägenheten. Märk väl att jag som barn är uppvuxen med djur. Har aldrig förstått mig på det där med husdjur......D.S

Charlotte sa...

Och vad gör en människa mer värd än en annan levande varelse, om jag bara får inflika?

Du får ursäkta Linda, men jag blir rent ut sagt förbannad på folk som anser att vi kan ställa oss över djuren, att djuren inte har samma värde. Men det är så världen ser ut idag: många verkar anse att djuren bara finns till för att vi människor ska kunna utnyttja dem. Jag tycker det är vidrigt.

Klart man kan älska ett djur lika mycket som man älskar en människa. Och om du tycker det är en förolämpning av dottern att säga så i radio kanske du borde tänka på hur mycket förolämpningar djur får utstå varje dag för att du ska kunna äta kött till middag, eller bära dyra skinnväskor för den delen.

Anna Klara sa...

Men snälla, det är väl klart att ingen dotter vill höra att mammas guldfisk/hamster/hund är lika älskad som en själv! Naturligtvis borde det vara en självklarhet att en tänkande, talande avkomma står en närmre än valfritt kreatur.

Jag tror dock att det är en jävla massa snack och ytterst lite verkstad bakom sånt här. Skulle vilja se den förälder (Engla?) som, när dottern (eller sonen) visar sig vara pälsdjursallergiker, väljer husdjur före barn. Balls to the wall!

Och som avslutning ska sägas att den som provat på kärleken till ett barn, och fortfarande hävdar att den skulle rädda katten före grannens bebis, har något fel i huvudet.

cicci sa...

Världen är inte svartvit och Linda talar inte om att "ställa oss över djuren". i allmänhet.
Spänn av nu Charlotte. Du är alldeles för kategorisk. Klart Linda/vi inte ska plåga och förolämpa djur i onödan.
Jag tror bestämt att kärleken till en människa är av ett annat slag än kärleken till ett djur, även om de kan verka lika starka. När människor är inblandade i olyckor, sjukdomar etc. blir vi i regel mer påverkade än om ett djur är inblandad. Jag " offrar" t.ex. hellre ett djur än min mamma/pappa/man/son/väninna !!! Synd om djuren va!!!!!

hanna sa...

Jag känner tjejen i fråga och tror att du fått det om bakfoten. För det är klart att hon älskar sin dotter mer. Har inte hört programmet, men jag tror att det handlade om att det är svårt att berätta för en treåring när man själv är jätteledsen.

I övrigt så jag inte heller något djurfan. Hoppas slippa ha några hemma hos oss, men gissar att det kommer att bli en del tjat...

Anna Klara sa...

Som linda skrev här ovan hoppas/utgår man ju ifrån att man ska få behålla sina barn livet ut. Med ett husdjur VET man att så inte är fallet (undantaget kakaduor, sköldpaddor och kanske några till). Om tanken att mista sitt husdjur vore lika plågsam som den att mista sitt barn (för att inte tala om den faktiska upplevelsen) skulle inte många skaffa sig husdjur!

Således, är man så grym att man sätter sitt husdjur före eller ens jämte ett barn, sitt eller annans, då är det vajsing. Verkligen.

mum sa...

för mig är kärlek just bara kärlek.den kan inte få mig att välja,förhandla med eller jämföra. den är varken större eller mindre, bara är.

Erica sa...

Instämmer med mum, finns ingen anledning till jämförelse eller rangordning.

Linda K sa...

alla: man får tycka vad man vill såklart, och jag tycker som jag skriver.

charlotte: vi tycker helt enkelt olika på den punkten.

Stjärna sa...

Alla är olika. De flesta jämställer inte djur och människor i sitt känsloliv men det finns förstås undantag och jag ser ingen anledning att bli provocerad av detta. Kvinnan älskade sitt husdjur, so what? Kan hon inte få göra det? Det behöver väl inte betyda att hon älskar sin dotter mindre än andra mödrar älskar sina barn.

Själv skulle jag aldrig komma på tanken att sätta mina husdjur före någon anhörig (trots att djuren är väldigt centrala i mitt liv, är både hundägare och snart färdig veterinär) men alla är som sagt olika och det tycker jag att man måste respektera.

Linda K sa...

stjärna: jag tyckte det lät obehagligt. jag vill inte bli jämställd med ett djur. med det menar jag inte att man inte kan älska djur över allt annat :)