Igår var jag bjuden på en förhandsvisning av Gold Diggers höstkollektion. Känner mig alltid lite modebloggig när jag får göra sånt, ganska malligt. 
Hos Cecilia läste jag att Adlibris fyller 10 år och därför skänker bort en massa ex av Klas Östergrens Fantomerna. Hastade dit och fick en bok. Dom är inte tokiga, dom där adlibrisarna. För det är klart man passar på att beställa ytterligare ett par schyssta pocketböcker när man ändå är där. 
Idag ska jag fika med den här killen. Kolla vilka blåa ögon. Och vilka mjuka kinder. Dom ska jag borra näsan i. 
Min söta kollega tipsade mig om en kanonbra och inspiererande bok, som jag redan innan jag har läst den känner kommer att förändra mycket hos mig och i min omgivning. Rensa i röran med feng shui av Karen Kingston. Ordning, reda och frigjord energi ska härmed råda!
Dom är så nedrans söta att jag vill förmedla dom till omvärlden. Pumor till sonen. Snart har han lika stora fötter som mamma!
Jag har en lätt störning. Jag har bearbetat den under många år, ibland märker jag den nästan inte alls, men så blommar den upp igen. Min störning går ut på tuggummimissbruk. Det är för mig spritt språngande omöjligt att köpa ett paket tuggummi och ha tuggummin kvar mer än ett dygn. Om ens det. 
Jag blev helt enkelt tvungen att återuppleva ett stycke barndom och köpa hem tresmak. Päron (godast), vanilj och 
Läser bloggar och överallt är det armband. Färgglada, guldiga, silvriga, dyra och billiga. Armband är kul. Till slut ramlade jag in på KyssJohanna. Farligt farligt. Och härligt härligt. Kände att nä jag ska inte ha nåt enkelt litet armband, jag ska ha djur! Djur på armen, det är fränt. Har ju redan sett giraffer och zebror och tigrar a la Kenneth Jay Lane på diverse damer. Och liksom varit både sugen och anti. Nu har jag uppenbarligen mognat. Jag märker att jag håller på att skriva en uppsats om armband. Så för att göra en lång historia kort...
Den goda hustrun tillika modern skyndar hem och kränger av sig alla svettiga cykelplagg. Duttelidutt och iväg fräsch som en persika (nåja, svettet har iallafall snart torkat in) till dagis och hämtar en naggande go och förbluffande skitig son. Den goda hustrun tillika modern kompletteringshandlar snabbt i den lilla butiken och hastar sedan hem. Slänger ihop en ost- och skinkpaj i ett magiskt jihu, nynnandes vad goda hustruar tillika mödrar nu kan tänkas nynna på (Vita rosor från Athen? Säg inte nej, säg kanske kanske kanske? We will we will rock you?). Inväntar sedan den storstilade maken. 
Det måste var höst, för jag har blivit strumpfixerad. Som alla andra, antar jag. Ge mig ankelsockor, knästrumpor, strumpbyxor, benvärmare och hela balunsen. Ge mig inte så många leggings dock. Om dom inte är riktigt långa. Ge mig strumpbyxor i ljusgrått, mellangrått, mörkgrått, senapsgult (check, redan investerat i på H&M), vinrött, svart, benvitt, beige... 
Min arbetsplats är inte säker. Inte säker alls. Som ni kan se lever jag under konstant hot, och det tar väldigt på krafterna att ständigt vara på sin vakt och hindra händerna från att fara iväg. Konstigt, egentligen är jag inte alls särskilt förtjust i kexchoklad. Knepet är att inte börja, då behöver man inte heller sluta. Man ställer ut det till låntagarna istället. Biblioteket brukar bli misstänkt välbesökt då.
Satt här i soffan och kände mig lite ha-nåt-sugen. Tittade in på Nonas sida. Är förtjust i hennes armband, och hittade det här för ynka 25 riksdaler. Känns som ett coolt armband att ha i höst. Noll kronor i frakt, jag gör vågen.
Maken börjar redan i maj säga: Det här kan vara sommarens sista dag, och driver mig till vansinne. Men nu håller till och med vädergubbarna med honom. Detta är den sista varma sommarhelgen. Sen får vi vänta 7-8 månader tills värmen kommer tillbaka. 
Flicka med pärlörhänge av Tracy Chevalier
UPDATE: Här kan ni läsa en annas bloggares tyck!
Åh ibland blir jag så frestad att skriva nåt. Men så blir folk upprörda och säger att dom ska sluta läsa min blogg och tycker jag är omogen. Och så kommer jag på att jag kanske är barnslig och bara, fast det känns inte alls så, avundsjuk. Så jag skiter i att skriva nåt. 
Sonen är fullkomligt frälst i Bilar-filmen. Det han vill ha mest av allt i hela världen är Blixten McQeen i småbilsformat. Ni vet dom där små sakerna som kostar närmare en hundring styck (galet!)
Två mullbär träffades en sväng på NK:
Vill ni väcka uppmärksamhet på stan? Ta med ett knallgrönt fågelbord!
Det var väldigt vad var och varannan blogg har börjat med blinkande Vagabond-reklam! Jag om någon borde väl sponsras av dom. Jag står för en betydande del av Vagabonds försäljningssiffror. På en höft tror jag mig ha närmare tio par vagabonder hemma. Och det kan eventuellt bli ett par till inom snar framtid. 
Jag blev så inspirerad av och sugen på Smartasmias pajbild att jag slängde ihop en äppelpaj. Av äpplen från trädgården, minsann. Provsmakade, och dom ska nog funka. Annars blir det surpaj. 
På ett möte igår kom vi av okänd anledning in på smileys. Vi kom fram till att vi för det mesta avskyr dom. Inte dom gammeldags med kolon och parentes. Dom är rara, ungefär som de första mobiletelefonerna från Ericsson. Men dom som är gula och rör på sig. Klarar jag bara av på messenger. I lagom förekomst. I bloggar bannlyser jag dom, klarar inte av att läsa en text när det hoppar och far små gula gubbar överallt. Nä då får det vara.
Jag börjar alltid gråta när jag läser om nya bebisar. För att det är det bästa som finns. Grattis Engla! Ha det nu jättebra och njut av den här första tiden av fullkomlig förvirring och kärlek så man bara smäller av.
Det är ju helt uppenbart att jag behöver en mp3-spelare! Herregud, lever jag på 1800-talet eller? 
Sonen pillade ihop en legogubbe. Jag vet inte hur bra det syns här, men den ser riktigt skum ut. Som en otäck professor som gör obskyra experiment med nedsövda hemlösa eller nåt sånt. Svarta handskar. Hjälm med visir och syrgas. Till det slips och väst. 
Nu vill jag sjunga dig milda sånger av Linda Olsson
