Ni som tycker förlossningssnack är otäckt kan ju skita i det här. Å andra sidan tycker jag inte det är nån dans på rosor heller. I morse började jag bara sådär gråta när jag läste boken om en kvinna som beskrev sin förlossning. Inte för att det var vackert eller häftigt. Utan för att jag fick en sån tydlig flashback av hur det var. Hur det kändes. Guld och gröna skogar är väldigt avlägset, låt mig säga er.
Alla säger att man ska möta smärtan och tycka den är häftig. Och jag vill bara lägga mig ner och gråta. Hade världens panik första gången, fick gå till BB Stockholm och prata med personal innan. Och det gick ju... bra. Men jag lovade att aldrig göra om det. Och nu verkar det som jag glömt bort det löftet?
Det är lätt att intala sig att det går bra och det är ingen farlig smärta och att det kommer ju en bebis. Men i morgonens flashback insåg jag att det är inte riktigt så det kommer att kännas när jag väl är där.
Skit, måste jobba på det här.
29 kommentarer:
Jag skulle skriva nåt peppande... men det gick liksom inte.
Du får tänka: "Jävla pissförlossning, du ska inte knäcka mig!"
Det kommer gå bra! Full förståelse för att du är orolig och visst är det säkert bra vara förberedd för smärtan, men jag tror det är bättre fokusera på det trevliga som kommer sen... en underbar lite bebbe! Och du har ju redan klarat det en gång, nu är du ju förberedd på helt annat sätt. Äsch. Oroa dig inte och tänk inte så mycket på det, du vet ändå inte hur det kommer bli.
minna: jag går in stenhårt för det :)
kattis: tack, såklart det går bra. börjar komma så obehagligt nära bara... :S
Usch, jag får en smärre attack av panikångest av att höra sånt här. Och jag som inte ens är gravid. Kan man inte begära kejsarsnitt? Eller det kanske man inte får bara sådär?
Jag lovade aldrig mer när jag fått min dotter, men så var jag gravid ett halvår senare igen. Man lär sig inte som tur är, för då skulle INGEN människa frivilligt ha fler än ett barn.
Jag förstår känslan, men vem fan säger att man ska möta smärtan och tycka den är häftig? jävla pucko. Ta hit lustgasen säger jag.
Men du Linda, det kommer att gå bra - jag lovar. Kram!
lisa: jag tänkte så i början också, men tror inte det är något bra alternativ. ett stort och jobbigt ingrepp med kejsarsnitt. nä jag får fixa en forlossning till.
hedgehog: ja det kommer det! ska väl bara ta och försvinna in i min lilla värld :)
Oughf. Känner igen känslan, jag fick lite "Larger-than-life-panik" när jag närmade mig D-day.
Förbered på alla sätt du känner att du behöver! Du fixar det!!
// Jenny
Förstår dig absolut! Och andra gången VET man ju dessutom vad man ger sig in på...
Jag klarade mig fint tack vare rätt andningsteknik som jag fick lära mig på mödravården innan. Tvinga maken att vara med för när man förvirrat ligger där är det inte säkert man kommer ihåg hur man ska göra. Min man fick andas vid mitt öra o kolla så jag gjorde rätt o då funkade det;)
Och visst f**n fixar du det!!
Huu, smärta är inte häftigt alls tycker jag. Ta alla droger du kan få...
jenny: tack! kram :)
mie: vi pratar massor om hur det var senast och hur vi vill att det ska bli nu, maken och jag. tror det är bra. tack! :)
annie: ha ha ha, will do! tyvärr känns det rätt mycket ändå...
Nu tillhör jag ju dem som två minuter efter andra förlossningen sa att "tänk att jag inte ska få göra om detta - kan vi inte skaffa en tredje?..."
MEEEN, jag har full förståelse för ångersten innan - min första förlossning var skitjobbig.
Hur det verkligen blir - om man nu har bestämt sig för att föda en andra gång, är att upplevelsen kommer att skilja sig HELT från första gången.
Fasen - alla som har fött en gång vet ju att det gör jäkligt ont - det är ju bara så. Förslaget om att tänka "jäklar skitförlossning, du skall inte knäcka mig" tycker jag är lysande. Mitt mantra under de två timmar som jag kämpade med tvåan var "Nu j-lar skall du bara ut!"
Förhoppningsvis kommer du att få en kanonupplevelse från denna gången, men om inte - tja, oavsett hur det blir, så är det ju ett minne för livet... Muntert va?
Ursäkta att jag skriver så fruktansvärt osammanhängande, ville bara säga det...
anonym: ha ha ha, tack för pepping! positivt såklart eftersom man får sin bebis, men attans tuff väg dit. ska köra på det där jävlaranamma-tänket! :)
Andra gången han jag aldrig få panikkänslor för jag kände ju igen mig. Sedan är det oftast enklare andra gången (och går snabbare). Allt skedde precis sådär urkraftsaktigt som beskrivs i Gudruns bok.
Försök att stanna hemma så länge som möjligt. Tyckte att detta med alla maskiner var det som avskräckte mest. Fast om du är orolig stanna inte hemma FÖR länge. Då blir det som för mig = telefonförlossning. Men det går det med och var heeeelt fantastiskt.
Efter mitt första barn, trots att detta var en "normal-after the book" förlossning sa jag ,aldrig mer.Minnet var kort, som tur är. När det var dags för sonen, dvs barn nummer två, fick jag dock tillbaka mitt minne. En enorm ångest på väg in till BB. Denna gång blev det inte enligt boken, han satt lite fel så det blev ett akut kejsarsnitt. Det jag minns är iaf att den tiden jag hann ha värkar "glömde" jag hur illa det egentligen kunde vara, för det är ju bara lilla livet där inne som spelar roll. Så det går nog lysande för dig hur det än går. Pepp pepp o lycka till. // a-k
Det är lättare med tvåan, ettan har ju banat väg en gång i tiden och det tar 7 år innan du är "återställd i nyskick" ehh...
Repetera efter mig nu:
E-P-I-D-U-R-A-L!
Jag hade en sjukt jobbig förlossning, men jag är mer orolig för vad som kommer efter än för själva förlossningen (och nej - jag menar INTE bebisen), det ger mig kalla kårar, så jag måste läsa Att Föda och få lite peppning, om jag inte tänker på att det kommer en tid post-förlossning så kanske...
usch ja, det är lite jobbigt att så smått börja inse att man ska göra det där, igen, inom en överskådlig framtid. och då gick ändå min första väldigt bra (men jävlar vad ont det gjorde). förstår precis hur du känner! jag försöker trösta mig med att "alla" omkring mig tycker att den andra varit så mycket bättre/lättare än den första...
Hehe jag läste att naturen/kroppen sköter saker och ting så att man SKA glömma förlossningen efteråt, så att man ska fortsätta att reproducera. Jag tror att det har att göra med den där "dimman" som man alltid läser att nyblivna mammor är i, då de glömmer typ allt. Jag har inte själv barn men ser fram emot det. Jag tycker att Lorelei Gilmores (i Gilmore Girls) beskrivning är roligaste "It was like doing the splits on a crate of dynamite", MEN jag tänker hoppfullt bedövningar bedövningar bedövningar och att ingen tillfällig smärta kommer att vara värre än vad en bäbis kommer vara bra. Jag är faktiskt lite avundsjuk, jag önskar att jag tyckte det var dags att få barn för mig och min kille nu... Baby fever!
/Astrid
marie: ja jag hoppas att det ska flyta på. gick rätt snabbt första gången också :)
a-k: tack rara! :)
nattvinge: ja man är ju inte klar efter själva "utdrivningen"... vi håller tummarna!
fru a: det gick bra för mig första också, men som sagt... vi håller tummar!
astrid: uj uj, ja det är ju häftigt samtidigt som det är fullkomligt fruktansvärt... hoppas ni bebbar snart då :)
Jag säger som flera före mig här: tvåan brukar oftast gå mycket lättare än ettan. Förutom att ettan redan "banat väg", så har ju du koll på ett helt annat sätt. Du har ju redan gjort det en gång! Jag var stenfokuserad andra gången, och visst var det jobbigt och gjorde ont, men jag visste ju hela tiden vad som skulle komma. Varje värk är ett steg närmare att få hålla bäbisen.
Det kommer att gå hur bra som helst! Heja Linda!
anna-karin: ja jag börjar inse och hoppas att det är så! tack :)
Jag är ett totalt kontrollfreak och har hela livet inbillat mig att jag har låg smärttröskel. Innan jag skulle föda dottern så hade jag läst på lite lagom men också gått profylax-kurs. Denna kurs blev min räddning kan jag säga...Var väldigt rädd innan att jag skulle tappa konceptet och få rå-panik samt gå in i en okontaktbar dimma. Jag blev ju inte lugnare av att bli igångsatt 16 dagar över tiden för då är det så definitivt. No retreat, no surrender..:-) Jag började stor böla på Förlossningsrummet när jag skulle byta om och försökte övertala mannen om att vi skulle åka hem istället. Nu gick det kanon tack vare andning, lustgas, fantastisk BM och en kanonman!! Allt detta har ju också du tillgång till :-) så det kommer gå kanon!!! Jag var helt inne i vad som hände och hann aldrig få panik. Nu kommer du ju också att känna igen dig vilket säkert kommer underlätta mentalt! Skriv ett förlossningsbrev där du berättar lite hur du känner och hur din tidigare förlossning var osv.
Du fixar detta galant och personalen kommer hjälpa dig!
KRAM
jessica e: skrev ut mall för förlossningsplan idag. innerst inne vet jag ju att det kommer att fixa sig, tack vare alla du nämner, men rätt hispig är jag ändå. jobbar på det :)
Kram!
Det gör så ont så man vill dö. sen kommer det ut en unge och då är det över. det är den snabba versionen. jag har gått igenom det två ggr.
Jag är fortfarande lyckligt ovetande om hur det känns (nu i vecka 20). Men än så länge känner jag mig inte så rädd för smärtan i sig, utan isf mer orolig för div komplikationer efteråt. Men än så länge känns det långt borta.
Stort lycka till när det väl är dags, och vem vet denna gång kanske det inte alls är lika smärtsamt som sist! Heja Heja!
anonym: japp. men varför måste det göra så ont? kan man inte bara få en kopp kaffe och så kommer det en stork?
sara t: lika ont gör det nog, men går förhoppningsvis lite snabbare. håller tummarna för dig också :)
Skulle bara säga att det inte var meningen att vara anonym (1); jävlar anamma osv ;)
Skit i förlossningsbrevet om du inte känner att du MÅSTE få ur dig det... Barnet kommer ut - även om det känns som en melon...
Kram på dig
Pernillaheterjag
pernilla: jag tyckte det kändes bra att ha det där brevet inlämnat, en trygghet om jag skulel balla ur och inte vara pratbar. så det blir ett sånt igen :)
4-barns mamman här!
Hej Linda, när första värken kommer så sitter tanken där som en smäck "hur j-a körd är inte jag då" inte nu igen... ändå gör man om det. Vill bara säga att förbered dig med stadig mat (låter idiotiskt jag vet) GRÖT om du nu äter det, det sägs att en järmförelse är som ett maraton.
OCH NR 2 går alltid galant och kommer också att göra så får dig.
So go for it! bebisen vill snart ut och du får äran att hjälpa till!
sus: tack för peppning! gröt är inte min favorit, men pasta kan väl funka? :)
Skicka en kommentar