Pratade med kusinen (inte Jan, utan en annan) om efternamn. Om att ta mannens/fruns efternamn när man gifter sig. När vi gifte oss (inte Jan och inte den andra kusinen, utan maken) valde jag att både behålla mitt och ta hans efternamn. För att jag tycker om mitt eget och för att jag samtidigt vill heta som min man. Dubbelt alltså. Dubbelt är långt. Dubbelt innebär lång maildress och knöl med visitkortet. Det tar lång tid att säga i telefon. Jag vet aldrig vilket efternamn jag ska kolla efter i alfabetiska listor (för även om ett av namnen egentligen är ett mellannamn är det ingen som har koll på vilket som är vilket) och jag kommer sällan ihåg vilket efternamn jag själv angivit vid bokningar och sånt.
Men ändå (en främling). Jag älskar mina två efternamn. Om jag hade valt att skippa mitt eget efternamn och ta makens skulle den här bloggen hetat Linda B. Och det låter väl... rätt b.
17 kommentarer:
Min moster hade det också så, och själv skulle jag också vilja ha det så. I officiella sammanhang då hon skulle uppge efternamn gav hon alltid det andra, mannens, lättare att hålla reda på tyckte hon, men underteckande alltid med båda (ibland bara första bokstaven på första och så hela andra efternamnet beroende på hur bråttom det var). För oss är det lite mer härkomst, eftersom efternamnet är knutet till tja mer än bara själva familjen.
haha, ja, det hade varit riktigt B. Om M någonsin friar så tar jag gärna hans efternamn och struntar helt i mitt eget. Jonasson kan jag vara utan - Alexanderson känns mycket bättre.
sunflower: mitt efternamn är också rätt speciellt med en historia och det är bara vår släkt som har det, därför jag vill behålla. I min namnteckning brukar jag bara skriva B för mellannamnet :)
miashopping: ett bra val. klart han friar snart! :)
Nu blir jag lite lost, kommer hans namn först och sedan ditt gamla, d.v.s. Linda B... K... ? K=ditt gamla?
ida: ha ha ha, äsch det spelar inte så stor roll faktiskt ;D
Jag säger som Mia: om det någonsin blir frieri byter jag lätt trista son-namnet mot sambons mer välklingande.
Och slipper förhoppningsvis på så sätt att ha ett x mellan för- och efternamn i kommande jobbmejladresser.
ida: bra val :)
jag behåller mitt. fast jag och kemisten ska ändå inte gifta oss. än. på. länge.
minna: klart du behåller ditt! skulel jag också göra. kan jag också få ha ditt?
jag tog mannens snygga namn. Mitt eget var också fint och ovanligt (typ sånt som folk hittar på). Ville dock bara ha ett namn och är inte sentimental av mig. Kul med förändring tyckte jag då....
Åh, jag älskar att heta fru hjelm, tillsammans med mitt gamla efternamn hade det inte alls klingat lika snyggt :-)
Sen vill jag bara säga att "Men ändå (en främling)" känns alltid lika rätt.
och jag som hade ett efternamn som börjar på A slapp vid bytet heta MariA och fick till sist heta mitt namn Marie. Dessutom hade väl Riddarhuset inte uppskattat om maken valt mitt efternamn och alternativet mitt namn+det långa efternamnet hade inte heller varit kul. Dessutom har jag blivit en hejare på att bokstavera Martin Adam Tomas.....
cicci: låter väl prima :)
fru hjelm: ja det funkar ständigt :D
marie: shit, vad komplicerat jag hänger inte med! nåja det är fredag :D
jag har ju sparat mitt och tagit makens som mellannamn, barnen har också två efternamn, funkar helt perfa tycker jag :)
hedgehog: sonen fick bara makens, jobbigt för små med dubbla tänkte vi :)
det är ju du som är k-t!
polly: that´s my name honey, don´t wear it out ;)
Skicka en kommentar