Jo det som händer är att maken i vanlig ordning hånar mig i köket.
- Ta sparsamt med peppar i potatisgratängen, det blir lätt för mycket bla bla bla bla...
- Tack jag vet hur man gör.
- Var bara försiktig med peppar...
Jag ilsknar till och tar pepparburken, observerar i irritationen inte att jag väljer stora hålet istället för flera små, och ser som i slow motion hur halva innehållet rasar ner i det som ska bli potatisgratäng.
Nu gick det att få bort det mesta. Och maken skrattar högt och gör sig rolig över att se hur jag mitt i hans förmaningar öppnar fullt blås på pepparburken och gör det motsatta från vad jag rådde mig.
Jag gör ett upproriskt och utmanande tecken (som jag lärde mig av en äldre dam i bil på Sardinien i sommar) som svar.
Oh nu ska vi äta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar