Jag har funderat på en sak. Jag såg programet med Luuk som intervjuar olika kända personer härom kvällen. Då pratade han med Mona Sahlin. Bland annat om sorg och om att hennes son dog ett år gammal för tjugo år sedan. Luuk verkade ha så svårt att förstå att hon kände stor sorg över ett ettårigt barn. Han resonerade att det borde vara en svårare sorg att förlora en vuxen kamrat (Anna Lindh) än ett spädbarn. Det syntes på honom att han tyckte det var snudd på knäppt.
Krävs det att man har egna barn för att fatta att inget antagligen kan göra ondare än att förlora dom? Jag tvångsfantiserar titt som tätt om allt som kan hända mina barn. Det är inte direkt frivilligt, det bara kommer otäckheter till mig. Det går nog inte att föreställa sig smärtan att mista ett barn, men jag tycker att man lever varje dag med rädslan att något ska hända. Vilket det aldrig får göra!
20 kommentarer:
Det låter riktigt kränkande att resonera så med en mamma som förlorat sin son... Usch och fy! Jag har inte ens mitt barn i famnen ännu, men tanken på att förlora det i magen eller senare får en ju att må illa och känna panik. Håller helt med dig, skumt av Luuk...
han har väl barn?
Tycker också att det var lite konstigt när jag såg det tidigare även om jag inte har något eget barn. Även om man känt en vuxen människa länge så är ju ett litet barn en person som man trott att man skulle få lära känna under flera, flera år.
Dessutom har ju Luuk ett (eller är det två kanske?) barn så han borde ju ha kunnat sätta sig in i den situationen...
Och ändå har han väl själv barn!?
Jag som själv inte har några barn kan ändå förstå att det måste vara det mest fruktansvärda som kan hända.
sandra: ja han var konstigt oförstående. lycka till med bebben :)
anna: ja det har han väl? ännu konstigare då!
emma: mycket märkligt.
maria: precis.
Man undrar ju hur han resonerar när det gäller hans egna två barn?
Jag förstår inte heller det resonemanget. Har en son, och precis som du så kommer dessa hemska tvångsföreställningar poppande över en ibland och bara tanken på att "det" skulle hända, gör så fysiskt ont att man kippar efter andan och en stor klump i halsen infinner sig. Att komma över ett barns död, måste vara bland det svåraste, för det är ju liksom inte naturligt. Föräldrar ska dö före sina barn, jag tror psyket är inställt på det från början.
anonym: verkligen.
laila: just så funkar jag också :)
Han har ju egna barn för hellvete vet han inte då att det skulle vara hemskt att förlora dem.
johanna: det är verkligen mysko.
Jag tror att det är lika svårt att förlora ett barn när det än är. I magen, vid förlossningen, efter ett år eller flera år. Den sorgen förvinner nog aldrig om man har ett barn som dör. Den rädslan att det skall hända något med barnen är nog störst av alla. Känner själv att jag gör som du och får tvångsfantasier om det ibland så jag nästan bryter ihop. (Oj, vad djupt det blev.)
ingela: tror som du. man vill inte överleva sina barn.
Nja, jag håller med Luuk.
Ett spädbarn kan ju bli knarkare, rånare och mördare. Lås oss anta att det vuxna barnet inte är det. Alltså, med tanke på risken för att barnet utvecklas till en idiot, är detta en mindre förlust.
Är man rädd för att överleva sina barn, har jag en uppsjö av lösningar för att komma undan detta problem.
War inside my head!
Förutsätter att anonym bara vill skapa debatt och igentligen inte menar det han/hon säger alt har han/hon definitivt inga barn....För övrigt beror det ytterst sällan på barnet om det blir knarkare osv utan mer på avsaknad på bra föräldrar!!
Vad gäller Luuks märkliga och oempatiska inställning till sorg över ett barn så kanske detta är en av anledningarna till att hans första fru (och hans barns mor) ville skilja sig?!
anonym: ja du ar verkligen ett krig i huvudet du.
jessica e: tror som du.
Det var inte vidare klokt resonerat av Luuk. Det går inte att gradera sorg på det sättet, man sörjer väl människor oavsett vilken ålder de hade när de dog. Tror nog att de flesta tycker att det känns extra svårt när barn dör, de har inte hunnit uppleva saker än innan de får avsluta sitt liv. Det är svårt för de vuxna om barnet t ex är döende i en sjukdom för de vuxna känner att de inte kan skydda sitt barn eller rädda det, och det känner man nog som förälder att man vill eller är ens uppgift.Barn är ju mer utlämnade än vuxna. Klart att man sörjer ett spädbarn, och även t ex ett foster. Så enkelt är det inte att gå vidare, som om det aldrig hade hänt! Konstigt att han kan resonera så, när han själv är tvåbarnsfar...
/Anna S.
anna s: håller med dig till fullo.
Jag blev också alldeles knäpp när jag läste det där! Ett barn som hunnit bli ett år är ju ett helt liv av moderskap!
Jag vägrar tänka på sånt, för jag blir rent kallsvettig. När jag läser om folk som medvetet skadat barn bara måste jag kolla mina två så att de mår bra. Usch.
enny: jag tror det räcker med en dag gammalt barn, eller ett int ens fött!
nattvinge: tvångstankar... :S
Skicka en kommentar