Jag anklagade dottern för en sak som bara hon kan vara den skyldiga till. Hon nekade och skrek till slut: DET ÄR INTE SÅ HIMLA KUL ATT ALLTID VARA MINST!
Och nej, det är det såklart inte. Jag fick be om ursäkt. Och kramas. Berättade för henne att ibland är det inte så jättekul att vara vuxen heller. Och så kramades vi igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar