torsdag, oktober 24

Ursäkta medan jag kräks lite?

Jag blir lite trött på mig själv samtidigt som jag känner att om jag inte agerar händer inget.

I morse ställde jag fram vattensprayflaska, hårolja och hårspänne samt skrev en instruktion för hur dessa atteraljer ska användas. I dotterns hår. Eftersom hon ska fotograferas på dagis idag. Kläder bestämde hon själv igår och la fram.

Sonen skulle ha matsäck med sig till skolan igår. I fix.

I morgon är det maskerad. Samma där. Dottern har bestämt vad hon vill vara (pumpa) och jag ordnar fram det som behövs i klädväg.

Jag kan fortsätta i evighet att vara häxan surtant, med sådant som tjata på läxläsning, uppmana att packa gympapåsen, meddela att det är sängdax, påminna om utvecklingssamtal (om det inte är jag själv som ska gå)... Visst, vi ordnar med olika saker hemma. Men jag ordnar faktiskt mest, så det så. Och ibland vore det skönt att ordna mindre.

Kaffe på det.

15 kommentarer:

Malin sa...

Hej Surtant! Varför, varför, varför hamnar man i de här, som jag uppfattar det, ganska klassiska könsrollsansvarsområdena? Jag gör det också. Måste fundera på det - är det nåt vi väljer på nåt omedvetet sätt?
Hälsningar Syster Surtant

Elisabeth S sa...

Jag hade denna diskussionen med en väninna häromdagen och vi konstaterade detsamma. Faktum är att även om man delar jämnt på saker som ska göras i hemmet, alltså själva utförandet (som att handla, laga maten etc) så går det åt en himla massa energi till att alltid vara den som kommer ihåg och påminner och som ser till att det blir gjort hela tiden. Intressant fenomen men sjukt jobbigt.

Silje sa...

Som en sjef sa til meg en gang, de beste Prosjektlederne er uten tvil kvinner, alltid.

Det ligger noe der, vi styrer prosjekter hele døgnet uten å tenke over det. Og så trøtt kan man bli.

Kaffe har jeg ikke fått enda heller :(

I will not keep calm and you can fuck off sa...

Och även om man säger åt den andra att fixa det, så har man ju ändå - genom den kommentaren - visat att det är jag som har ansvaret, känner ansvaret. Sjukt jobbigt, både att inte kunna släppa och att den andra inte tar mer ansvar själv. Men jag tror mycket ligger hos en själv, att vi vill att det ska vara på ett visst sätt och har svårt att släppa.

Sanna sa...

Vi har samma sak här. Jag är också häxan surtant. Det är tärande att vara det...

Anonym sa...

Hear, hear. Tipsar om boken https://www.adlibris.com/se/bok/familjens-projektledare-sager-upp-sig-9789172321359
/Johanna

Åsa sa...

Ja, vi logistikchefer drar ju det tyngsta lasset, hur än själva arbetet fördelas!!
Det är ett riktigt tungt jobb, som man ju heller aldrig blir klar med, så man har det ju alltid med sig.

Minna sa...

Man skulle kunna tro att det var min sambo som hade skrivit det där.

*skäms*

Maja Larsson sa...

Åh, skrev en jättelång kommentar som försvann. Försöker igen.

Jag har precis samma bekymmer, vilket känns hemskt eftersom jag är 24 och han 25. Vi har inga barn och jag bävar för vilken projektledare jag kommer bli. Min mamma är likadan. Jag är storasyster till 3 småbröder, min sambo är en typisk lillebror som är van att någon tänker åt honom. Det är ett hopplöst mönster att försöka bryta, för även om jag tex struntar i att handla till middagen tänker jag hela tiden "undrar om han kommer ihåg det?".

Det värsta exemplet är när jag lagar matlådor och skriver små instruktioner på hur de bör ätas. Tex "Jättegott att hacka salladslök över" eller "Tips: ät med en klick yoghurt". Herregud, jag måste sluta göra så.

Linda K sa...

alla: en tröst att iallafall inte vara ensam om detta! :)

Jessica E sa...

Likadant hemma hos oss...Det värsta jag vet är när andra säger "du måste släppa ansvaret och sluta hålla i allt för då kommer han ta ansvar"...NEEEEEEEEJJJ vill jag skrika då...skulle jag inte påminna, föra familjekalender etc etc så skulle inte maken komma ihåg ett skit och hemmet skulle förfalla!!! De som skulle bli lidande är barnen som skulle missa en massa roligt och viktigt!
Det roliga är att maken är chef och på jobbet klarar han uppenbarligen att både hålla reda på och utföra flera uppgifter...:-D

Malin sa...

Jag tror att det är vi som måste ändra oss, man kan bara ändra sig själv. Genom att släppa, inte bry oss om det inte blir som vi tänkt eller inte blir av alls. För jag tror att det innerst inne handlar om vår egen (min egen) bestämda idé om hur det ska vara.
Men sen är det ju taskigt att sluta ansvara utan att säga till innan, och därmed inte ge varken partner eller barn en chans att ta bollen. Man måste ju förvarna.
Lycka till - mig själv och alla andra!

Anonym sa...

Jag tipsar om: http://www.adlibris.com/se/bok/det-loser-sig-jamt-9789163722738

Den gav oss många tips iaf! Föräldrar som delar med sig av sina bästa tips för en mer jämställd vardag / anna

Librarybeth sa...

Mmm. Varför klarar jag inte att släppa taget.? Jag klarar det inte, jag vet, för jag har testat. Det är en kombo av att vilja ha kontroll och inte tro att den andre klarar det lika bra (det gör han inte ;D)

Linda K sa...

alla: hear hear!

anna: tack för tips!