Jag tittade på 102 minutes that changed America. Samma hjärtklappning som för 10 år sen. Samma hjälplösa känsla. Och fortfarande fattar jag nästan inte. För hemskt för att greppa.
Jag satt också och tittade på det. Mina välkända kvarter som visas om och om igen, fast insvepta i damm-moln. Samtidigt kommer jag ihåg den där hösten som väldigt positiv. Det fanns en känsla av samhörighet bland folk i NYC som inte funnits där tidigare. Alla gick lite långsammare, tog sig tid med varandra osv.
Men att det gått hela tio år sedan dess? Herregud ...
4 kommentarer:
Jag satt också och tittade på det. Mina välkända kvarter som visas om och om igen, fast insvepta i damm-moln. Samtidigt kommer jag ihåg den där hösten som väldigt positiv. Det fanns en känsla av samhörighet bland folk i NYC som inte funnits där tidigare. Alla gick lite långsammare, tog sig tid med varandra osv.
Men att det gått hela tio år sedan dess? Herregud ...
hanna: precis vad jag tänkte, 10 år sen!?
Ofattbart och obegripligt.
librarybeth: :(
Skicka en kommentar