Det bara dräller konstkrängarmänniskor här idag. Aldrig får jag gå på lunch. Den första var en jobbigt pratglad farbror som måste ha trott att jag var 5 år eftersom han mest bara tilltalade min kollega. Skakade hand med henne, inte med mig. Gav henne visitkort, inte mig. Tittade på henne när han pratade, inte på mig. Han ville aldrig gå! Sen var han ändå tvungen att lägga märke till mig lite eftersom min kollega kommer att gå i pension till sommaren och det därför är mig han träffar nästa gång. Om jag nu har lust att träffa honom...
Får se hur nästa konstkuf är.
6 kommentarer:
Aha..en rackans liten rollingstonestös där till höger idag:-) Tufft! Och kanske...kanske var det så att du drabbades av ett ytterst tillfälligt osannolikhetsmoln som gjorde dig osynlig för några minuter där. Det har hänt mig flera ggr..speciellt på T-bana eller buss då folk har gått in i mig/ställt sig på mina tår etc...för det är väl den enda vettiga förklaringen..?..vava?
Sånt där hatar jag. Förbaskade gubbar. En kollega till mig betedde sig likadant. En dag gick han över gränsen och kallade mig "lilla gumman". Jag svär, hade inte nån annan varit där hade jag slått honom i magen. Men nu var min chef med så jag väste "du kallar mig inte lilla gumman igen, bara så du har det helt klart för dig!" F*n vad arg man blir.
mia: det måste det ha varit! :P
camillas lockar: hårda bud i mellerud! japp det är rätt. själv agerade jag mest bara ointresserad tonåring ;)
Har en intressant erfarenhet med en försäljare som var för blyg(!) för att titta på och tilltala mig och bara tittade på och pratade mot en vaktmästare som var med (det handlade om möbler och inredning), fastän det var jag som ställde alla frågor och vaktmästaren inte riktigt visste vad han gjorde där...
talk to the hand liksom, när han kommer tillbaks :)
helena: ho ho, inne på lite fel bana kanske?
hedgehog: I aint buying no freaking art from u, mista! ;D
Skicka en kommentar