Fasiken jag kan inte se den filmen utan att gråta. Stört omöjligt. Bölar både när det är roligt och sorgligt. När morfar visar slipsarna. När han lyfter upp Berra på bordet och presenterar honom som sitt barnbarn. Och så vidare...
Härligt och blött på kinderna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar