The complicity! *

Jag ser på flera bloggar att man funderar över hur personlig man ska/kan vara och vad man kan skriva om i sin blogg. Jag funderar också i dom banorna. Särskilt när jag inte känner mig på topp och skulle vilja älta och spy lite.

Jag är inte bara mamma, jag är chef också (fritt fram för skratt). Jag är dotter, fru, syster, moster, kollega, den där blogg-personen, kompis, förälder-person, etc. Jag tänker inte alltid på att min blogg läses av ganska många. Ibland kan det vara bra att ignorera det, så länge jag kan stå för det jag skriver och inte (medvetet) sårar folk. Annars skulle jag knappt våga skriva någonting. Bara en sån sak som att jag fotar vad jag har på mig och lägger ut på nätet, det är troligtvis många som inte tycker det är riktigt klokt och skakar på huvudet. Men det roar mig och jag vet att jag roar andra, så det kan jag stå för.

Men annat varken vill eller får jag skriva om. Av respekt till andra. Av någon slags självrespekt också. Även om det skulle lätta på mitt eget tryck om jag gjorde det.

Jag påminns med jämna mellanrum om att jag har många läsare på jobbet och utanför jobbet. Det är ju både kul och ibland lite genant. Men mest kul tror jag.

Detta leder till att jag jag sparar "det där andra" till dagboken. Och skriver det som är joppejdi här i bloggen. Fatta vilken mörk och komplicerad samling skrifter jag har i dagboken! Kanske något att ge ut som skräcklitteratur på ålderns höst?

* Alla som hört mina favvo-podare kan skrattar troligtvis gott åt rubriken.