Igår kväll klämde jag in mig i duschen tillsammans med båda barnen. Dottern sjöng sin egen variant av Sean den förste Banan och vi skrattade så vi grät. I duschen. Tillsammans. Bästa stunden på dagen.
Men jag har fortfarande den där bilden på näthinnan.
3 kommentarer:
Och jag pussar mina gullegryn tusen miljoner gånger och försöker samtidigt stötta min vän.
Jag skriver dock inget om det på min blogg, för det känns för personligt och nära. Dock är jag glad att det får människor att stanna upp och fundera och älska ännu lite mer! Jag ska berätta för min vän hur många det finns som känner för honom trots att ni inte känner honom.
frida: bra och fint tänk!
Skicka en kommentar