Jag lunchtränade. En av mina favoritinstruktörer ledde passet. Hon som liknar Filippa Knutsson och ser sådär snygg, trevlig och fräsch ut som man själv skulle vilja göra. Jag tog i för kung och fosterland under passet och var helt färdig efteråt. Tänkte att jag borde säga till henne efteråt hur bra jag tycker att hennes pass är.
Men innan jag hann göra det kom hon fram till mig och sa:
- Vad härligt det var att se att du kämpade på så, du har verkligen blivit starkare!
Shit ba, hon kände igen mig. Filippa Knutsson. Och tyckte jag var bra. Där växte jag en halvmeter, typ. Och så sa jag såklart att jag älskar hennes pass :*)
8 kommentarer:
du är snäll mot dina ledare du ;)
träna på!!
anna: det förtjänar hon :)
absolut!
(menade bara till skillnad från mig som mest påpekar grova urringningar.... ;)
Det var väl bra att du sa det till henne. Så svårt är det ju faktist inte att slänga iväg en kompling och hon blev säkert väldigt glad!
Jag kunde ge en hel del komplimanger när jag bodde i Sverige men har blivit ännu bättre på det efter 5 år i New York. Det är något jag ska ta med mig hem. Småprata med främmande människor, ge komplimanger och säga ursäkta om jag går in i någon, ställa sig upp för gravida i tunnelbanan etc. Stockholmarna kommer väl tycka att man är helt galen ;-)
Hälsningar Sara
Tänk att man fortfarande blir glad när "fröken" ser en :) och det är verkligen superbra att tala om för varandra när något är bra!!!mer sånt oss medmänniskor emellan! :D
anna: ha ha ha!
sara: inte alls, vi kommer att älska dig :D
librarybeth: eller hur!
Vad roligt, både för dig och henne! Såna där komplimanger/kommentarer lever man länge på. Både som deltagare och instruktör :-)
alexia: :)
Skicka en kommentar