I helgen missade vi ett kalas. Laserdome. Som sonen var bjuden till och som vi tackade ja till (eller snarare inte tackade nej till eftersom det brukar vara OSA bara om ni inte kan komma). Det bara försvann ur vårat kollektiva huvud och när jag kom på det var det försent.
Lite skamset ringde jag och meddelade på mobilsvaret hos mamman till födelsedagsbarnet att vi var ledsna, att sonen så klart hade velat komma men att vi tokglömt, att vi hoppades dom hade haft kul. Jag fick inget svar, och det är ju inget konstigt med det. Men senare kände jag mig ändå tvungen att också
maila och be om ursäkt. Lite väl utförligt kanske. Inget svar på det heller. Och nu känner jag mig lätt överdriven.
Men kan inte låta bli att undra lite. Om jag hade fått meddelande på mobilsvar
och mail skulle jag nog svara på mailet att
oj ja det var synd men ingen fara. Om jag nu inte var upprörd över uteblivet deltagande?
Nu till helgen är det dags för laserdomekalas igen. Dubbelkalas den här gången. Det får vi ju bara inte missa, då skulle min ångest mångfaldigas.
