Det var en gång en randig collegetröja

Här kommer en redig ält-historia. Suckar du redan nu, skit i att läsa. Lutar du dig spänt mot skärmen, nu kör vi!

Jag fick syn på den första gången hos Blame it on fashion:

En randig collegetröja! Hur cool är inte det, liksom? Hon hade hittat den på American Apparel, för ett år sedan. Suck jaha tänkte jag, då är det förstås kört. Kollade på webben, och dra på trissor (betyder förvåning och glädje på samma gång för oss som är födda på 70-talet eller tidigare), där fanns den. Unisex, boys and girls, stripes and happiness. 

Både pojk och flick rör onekligen till det. Tänkte att jag skulle behöva prova den för att veta storlek. Vilket jag fick tillfälle att göra några dagar senare när jag var inne i stan. Tröjan fanns i butik och jag testade loss. Small var enorm. X-small var perfekt. Så jag gick därifrån utan tröja. 

Tilläggas bör här att jag inte var mig själv vid det tillfället. Jag kom från två dagars och kvällars intensivjobb och var helt slut i huvudet. Dessa dagar hade dessutom spenderats i en lokal utan AC, så jag var v-a-r-m. Dessa två faktum gjorde att jag inte kunde tänka. Att stå svettig i en provhytt inne på ett duktigt varmt American Apparel och prova ett långärmat plagg bakade inte direkt min nudel. Därav resultatet. 

Kom hem, såg Blame it on fashion igen och började undra vad som egentligen hade hänt där i provhytten. Surfade runt och såg tröjan på andra, bland annat det här söta flickebarnet: 

Men jag ville ju ha den randiga collegetröjan! Gick igenom hela min klädkammare och kunde konstatera att tröjan skulle passa till precis vartenda plagg. Precis vartenda! (korsar några fingrar här). 

Så kom lönen igår och allt. Kollade webbshopen igen. Det skulle till och med bli billigare att beställa den där, inklusive frakt, än att köpa i butik. Och jag vet ju vilken storlek jag skulle passa i. 

Så typ en vecka senare har jag tagit mitt förnuft till fånga. Och klickat. I blame it on fashion.