Phu

Vad skön den känslan är när man återfinner något man tappat bort. Först det smått paniska tillståndet när man inser att pinalen är borta. Så försöker man att metodiskt tänka tillbaka och gå igenom var man kan ha lagt den, var man har varit, var den kan ha glömts eller gud förbjude tappats. För tänk om man tappade den i omklädningsrummet efter träningen eller i provhytten eller på väg till bussen. Då är det ofta rätt kört. Om inte någon har varit en ängel och lämnat in pinalen.

Jag får oftast ändå en bild av var jag lagt min borttappade pinal. Det spelas liksom upp en liten diffus film i huvudet på mig när jag ser mig själv lägga den någonstans. Och faktiskt, för det allra mesta stämmer det.

Var tvungen att ringa och småväcka maken nu på morgonen och be honom titta i min Juicyhoodficka om inte pärlhalsbandet låg där. Det gjorde det!