Alltså, jag ser alltid konstig ut när andra fotar mig. Hur kommer det sig? Så ser jag, enligt mig själv, inte ut i verkligheten. När jag fotar mig själv för dagens outfit - inga problem. Då kan jag ju smila och ha mig efter behag, och dessutom välja vilken av flera foton som blev bäst.
Men, ser jag verkligen ut så här? USCH säger jag isåfall.
Jag tror det är så där för nästan alla! Det är ju så himla måbga småsaker en gör med ansiktet hela tiden: tar ett djupt andetag, rynkar näsan, trycker hakan mot bröstet, blir helt stirriga när vi märker att någon ANNAN tar kort på oss. Och ja, de där "någon annan" tar sällan hänsyn till de där små nyanserna en ser själv :)
SvaraRaderaBilden är ju helt bra!
SvaraRaderacharltota: väl skrivet!
SvaraRaderab-m: där går våruppfattning isär.
Visst är det intressant det där!? Ibland kan jag sitta och stirra på en bild och undra om jag verkligen ser ut sådär. För jag tycker ju inte det i spegeln, hur jag än vinklar till det. Ibland är det åt det braiga hållet, ibland åt det dåliga. Jag tycker det är intressant på riktigt, för man ser ju säkert ut på alla de där olika sätten. Och bilder är ju bara ögonblick, som Charlotta ovan skriver så gör vi ju massa rörelser hela tiden. Man ba: VEM är jag egentligen? ;)
SvaraRaderai will not: jag tycker alltid jag ser gammal och konstig ut på foton. ålderskrisar eventuellt lite :S
SvaraRadera