Och så tårar

Den här har jag som innan-jag-somnar-bok och till-frukosten-bok. Det tar mig sällsamt lång tid att läsa den. Inte för att den är dålig, det är väl bara så att jag både somnar och äter snabbt.

Saken är den att jag gråter nästan varje gång jag läser den. Det är så mycket fint och sorgligt i boken att jag inte kan låta bli att böla. Tänker varje gång, jaha nu igen... 

Nu närmar jag mig slutet. Jag tror jag kommer att sakna boken när den är slut. Gråten till trots.