Coachad

Igår var jag på den sista dejten med min coach. Vi har haft en ganska utdragen relation. Ibland har vi träffats med bara några veckors mellanrum, ibland har det gått flera månader emellan mötena. Igår summerade vi vad vi gjort tillsammans och vad jag känner att jag har fått ut av det.

Otroligt mycket såklart. Att få tid att diskutera med en person som inte är ens partner, kompis, barn, förälder, kollega eller chef. Få frågor att fundera över. Bolla olika tankar och problem. Det har, känner jag, format mig till att bli tryggare, bekvämare och lugnare på flera olika plan. Att göra sådant som kanske inte alltid känns så roligt eller bekvämt men som är nödvändigt för att få till en önskvärd förändring. Att kunna luta sig tillbaka och fundera över Jaha hur blev det här nu då? istället för att bara rusa och släcka bränder.

Min coach sa något som gjorde mig väldigt glad. Att hon känner att vi har kommit varandra nära, har roligt och kan prata om saker som hon kanske inte vanligtvis gör med de hon coachar (jag tror inte hon säger så till alla). Att hon ser fram emot att höra från mig och hur det går med allt framöver.

Och så beskriver hon mig som stark och driven, en person som ser till att få saker gjorda. Sånt som jag såklart blir väldigt glad och varm av att höra. Men sånt som också är så sabla svårt att erkänna om sig själv. Va, lilla jag? Är jag sån? Fortsätter att jobba på det.

Gofika hade vi!