Det här med att sitta på en bänk utomhus bland skrikande (lika delar ilska och glädje) och alltid något gråtande barn i väntan på att fotbollsträningen ska vara slut - det kommer inte alls naturligt för mig.
Fast dottern har kul. Sonen också. Och för deras skull skulle jag såklart sitta här en evighet. Eller åtminstone till mobilbatteriet dog :P
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar