Hur tänker han?

Maken har gått och knorrat över att vår lilla bil (ja jag pratar i termer av stor och liten bil. Allt annat, förutom färg och möjligen en del form, är tämligen ointressant för mig) inte är så bra. Vad som inte är bra är lite oklart. Bara två dörrar, maken får inte plats så bra i baksätet (hur ofta sitter han där?), det borde finnas mer plats när man ska handla (då tar han alltid stora bilen, jag älskar lilla bilen för att den är så smidig att parkera och köra). Jag tycker att den lilla bilen är utmärkt.

Vi har pratat om vi eventuellt skulle klara oss med bara en bil. Ja för det mesta, men inte ultimat jämt. Borde kanske ändå ha två. Men uppenbarligen inte den lilla.

Så, maken säljer den lilla bilen. Och dagen efter börjar han kolla efter en ny bil. En som inte är så liten. Trots att jag tycker det är så bra att ha en liten bil.

Ikväll åkte han och kollade en bilaffär och provkörde hem en bil. Som inte är liten.

- Men vi har ju redan en stor bil, säger jag.
- Den här är inte stor, den är mellan, svarar han.
- Den är större än den lilla bilen vi hade. 
- Men mindre än den stora. 
- Inte mycket mindre. 
- Jo den här är som en Golf. 
- Det säger inte mig ett skit.
- Den här får jag plats i baksätet i. Barnen också. Och vi kan handla!
- Det kan vi ju med den stora också. Jag kunde handla alldeles utmärkt med den lilla bilen.

Vi kan fortsätta hur länge som helst. Jag orkar inte lägga min energi på bildiskussioner. Han får som han vill i slutänden ändå. Men jag fattar bara inte hur han tänker?