Jag hälsade på farmor idag. På sjukhuset. Hon är så liten och tunn nu, nästan som ett barn i sin sjukhussäng. Vi höll händerna och pratade. Minnen. Om vilket långt och fint liv hon har levt, om hur goda vänner vi är. Jag klappade henne och grät lite mot hennes kind. Berättade för henne att hon är världens bästa farmor. Att vi ses igen. För det tror jag. Om inte här så någon annanstans.
Sen sa vi hejdå och vinkade till varandra. Vi ses igen, farmor <3
Åh vad hjärtskärande. Stor kram
SvaraRaderaVarma tankar till dig!
SvaraRadera<3<3<3
SvaraRaderaOj, nu sitter jag på kontoret och gråter en skvätt och minns min farmor och liknade situation för snart 3 år sedan.
SvaraRaderaDet är så jobbigt och konstigt nog fint på samma gång att ta farväl ifall man inte ses igen :(. Har gjort detsamma och har nu bara farmor kvar av mor- och farföräldrarna. Hon är 97, så snart sitter jag i samma situation som du. Kram <3
SvaraRaderaKram till dig!! För 5 år sedan satt jag likadant med min farmor och bara häromdagen tittade jag på foto från den dagen och det känns så skönt att vi hade den stunden. Finns en sådan fin dikt som avslutas med: Röster hörs bra från strand till strand och så hoppas jag att det är.
SvaraRaderaalla: gulle er, tack :)
SvaraRaderaGrät en liten skvätt när jag tänkte på min egen mormor o farmors skröpliga lekamen i livets slutskede... Kram <3
SvaraRadera