Jag tänkte att det räcker med ett varv i springspåret. Men det fattade inte kroppen, för när vi gjort ett varv bara fortsatte den! Hallå stopp, vi sa ett varv. Jag vet inte om jag orkar, sa jag. Kroppen ignorerade mig och sprang vidare. Lyssna! Det är faktiskt jag som bestämmer här, och jag tänker stanna nu! skrek jag. Som om kroppen skulle bry sig om det.
Resten av mina protester dränktes i tonerna av Baby I was born this way, I'm on the right track, baby, I was born this way. Don't be a drag ‒ just be a queen... och Ja, jag rimmar på från undergroundnivå, siktar mot toppen så långt jag kan nå. Åh jag, kommer in rullar hårt i stockholmsterräng, det är titeln jag vill åt jag är...
Jag tänkte okej då, det är ju faktiskt riktigt trevligt det här. Så sprang vi vidare kroppen och jag tillsammans.
Hör inte till inlägget men är inte du rätt lik Gwyneth Paltrow i Sliding doors? I den delen där hon har blont kort hår och är glad?
SvaraRadera//Sofia
sofia: jag kan ha hört det förr, tack för komplimangen :)
SvaraRaderaKroppen vet vad den vill ha också när det gäller choklad och rött vin.
SvaraRadera