Skrattar bäst

I helgen drabbades jag av tokskratt. Det är både kul och jobbigt. Ni vet när man börjar skratta åt något och sen inte kan sluta. Man skrattar krampaktigt, lugnar eventuellt ner sig några sekunder men börjar sen om igen. Det rinner/sprutar tårar (vilket nerskvätta glasögon efteråt vittnar om) och till slut går man nästan över till att gråta istället. Skratt eller gråt har i detta stadium ingen större betydelse, man skrattgrinar eller grinskrattar. Spelar inte längre så stor roll åt vad, man kan i alla fall inte sluta.

Jag höll på i en kvart. Eftersom maken kom ut från toaletten och sa: Nu har jag skitit sönder den elektriska toaletten.