Baby talk

Jag vill inleda med att berätta att jag just besvarat flera mail och pratat i telefon med lunch i munnen, så det här inlägget är helt befogat ;)

Börjar alltmer känna av bäbisen. När jag var på ultraljud första gången var den helt vild. Maken säger att då måste det vara en tjej som är mamma upp i dagen. Och jag är rätt övertygad om att det faktiskt är en flicka. Kan inte förklara varför, det bara känns så. Kände likadant första gången, övertygad om att sonen var en pojke. Så jag kan ju ha rätt. Och jag kan ju ha fel.

Förra gången fick vi veta kön i förväg, eftersom jag var besatt av att få veta och kunna planera. Den här gången känns det inte lika vilktigt att veta. Vi kan skippa det där skitsnacket att det är som att öppna presenten innan julafton. Blev skitirriterad på folk som sa att det var fusk att kolla innan när jag berättade att det var en pojke. Vadå fusk? Det är ju vad det är. Alla gör som de tycker känns bäst.

Jag tror alltså flicka. Skulle vilja ha en flicka. Så får man säga. Sen kan jag ju avslöja för dom som är idioter att jag kommer att älska en liten kille precis lika mycket om så är fallet.