Pajj**el

Jag ska veta min plats. Västerbottenpaj var inget undantag. Nu står den i ugnen och jag tror att den blir helt ok, men det var ett rent helvete att få till den.

Arbeta med fingrarna samman degen utan att överarbeta den.

Inte överarbeta inte överarbeta mässade jag och ställde in en mäkta smulig deg i kylen. Sen skulle det hela bakas ut. Redan då började maken se orolig ut över att jag höll i en kavel. Degen ville inte som jag. Den fastnade överallt och gick sönder. Som grädde på moset slog jag i huvudet så där ont i köksfläkten. För att inte löpa total bärsärk blev jag tvungen att skrika jättehögt rakt ut. Respektfull, eller kanske från vettet skrämd, tystnad från alla håll (gud vilken tur att bonusdotterns kompis hade gått hem då).

Nu har jag vilat lite och ser fram emot kräftor till middag. Vi hade ett paket kvar i frysen. Och så den där pajen då. Bottenpajen.