Kom på en sak när jag läste hos Melina om folk som står för nära.
Härom dagen stod jag och pratade med en person på mitt jobb. Det ska ju vara ett visst avstånd mellan två samtalande personer för att det inte ska börja kännas obehagligt. Den här människan kom hela tiden lite närmare mig, varpå jag liksom smygbackade och kände hur mitt leende blev allt stelare. När detta händer (om det inte är så att jag känner för att kyssa personen i fråga, och det gjorde jag alltså inte nu) kan jag inte koncentrera mig på vad vi pratar om, jag tänker bara nej nej stanna där nu kom inte närmare stopp.
Jag är inte rädd för kroppskontakt. Tvärtom är jag nog en ganska kramig människa som gärna klappar lite på andra då och då. Men när man står och pratar tycker jag man kan undvika att andas på varann. Fast det beror nog på vem jag pratar med också. Skillnad på kompisar och arbetskamrater.
Lämpligt avstånd för kollegor: ca 60 cm
Lämpligt avstånd för kompisar: ca 40 cm (utan alkoholl) panna mot panna (med alkohol)
Jag hade en gång en chef som hade satt det där i system, d v s att hela tiden komma alldeles för nära inpå. I hennes fall var det uppenbart en "grej" för att se om personen i fråga blev obekväm och backade för att hon i såfall kunde avfärda den som "inget att satsa på"( vilket alla efter ett tag förstod och stog kvar hur nära hon än kom, och hon kunde komma NÄRA). Konstigt och obehagligt men tämligen härdande ;-)
SvaraRaderaUsch ja, jag är jättekänslig och värnar om min integritet. Med alkohol däremot är jag frigjord och pussig, haha.
SvaraRaderamaria: usch vad obehagligt! bara för att testa? testa vad? urr jag hade inte klarat det :D
SvaraRaderapolly: puss puss! ...och jag är inte ens full nu :D
Jag hade en lärare på gymnasiet som gärna kom väldigt nära... helst väldigt nära killarna och helst de gånger hon hade mycket urringning.... HU!!!
SvaraRaderaIgår satt jag på pendeltåget bredvid en man som riktigt tryckte sig mot mig. Jag blev riktigt illa till mods, så att det till och med uttryckte sig fysiskt med darrningar och illamående. Blev tvungen att låtsas att jag skulle gå av.
SvaraRaderaJag som inte ens jättegillar när folk jag inte känner jättebra tar på mig förstår verkligen dig. Jag brukar demostrativt ta ett stort steg bakåt för att visa att vi står för nära. Så stort att Marias chef skulle skämmas med sitt lilla test! Men med alkohol i blodet har jag inga hämningar... ;)
SvaraRaderaHåller med! Håll avstånd! Det ska liksom finnas en frizon runt omkring en när man står och pratar med människor. Med vänner är det annat, sitt gärna i knät på mig, det är OK.
SvaraRaderaHaha! Tack för länken! :) Ja, jag blir också helt paralyserad. Som snubben igår som andades spritångor så hela min nacke blev helt desinficerad. Och varje gång jag tog ett steg framåt, så gjorde han också det. Var tar man vägen?
SvaraRaderaloppanlej: ups, lite tantsnuskvarning där?
SvaraRaderamelinda: men ghö! :O
cecilia: nä man får ju känna av stämningne innan man börjar ta på nån. ha ha, drycker har samma inverkan på mig :D
En sån person har jag jobbat med. Vi snackar 30 cm. Fatta hur lite det är! Hon var helt bekväm med det. Dock inte jag.
SvaraRaderacamillas lockar: ja jag sitter här med linjal, det är NÄRA :O
SvaraRaderaKnep:samla mycket saliv i munnen och artikulera när du pratar med dessa närgångna.de backar förhoppningsvis när det börjar stänka
SvaraRaderamum: ho ho ho! :D
SvaraRaderaHej Linda
SvaraRaderadet är vi svenskar som har ett visst personligt luftrum runt oss själva som ingen ska komma och klampa in i, amerikaner tex har inte det alls så då känner vi oss lite trängda
kramis Sus
susanne: japp, man vill ha sitt luftrum :)
SvaraRadera