Man kanske inte tror det, men det är sant. Fula ord trillar då och då ur min mun. Och ur andra bibliotekariers också (kommentaren till fredagens outfit i vänsterkolumnen). Men jag får passa mig för sonen härmar ljudligt, särskilt såna ord av någon anledning? Jag exempifierar:
(make) Faaaaaan, det är is på rutan! *tar sig muttrande ut ur bilen och skrapar rutan*
(son) Fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan.... *glad som en dag*
Får börja svära mer på jobbet och mindre hemma. Ha ha. Eller köra töntsvordomar. För bövelen. Sjuttsingens. Attans. Och så vidare.
Nä det är inte så kul när man hör sin lilla gullunge med enorm tydlighet upprepa ens svordomar. Lillprinsens första riktigt tydliga ord var "jävlar". Jag stod och försöka dekorera en smörgåstårta med gurkskivor runt om som dock bara ramlade av hela tiden. Lillprinsen satt i sin stol och tittade på. När jag gjort x antal tappra försök och dessutom ser hur tiden går - snart skulle gästerna anlända - då tappar jag tålamodet och säger med eftertryck jävlar som genast upprepas av Lillprisnen med en icke önskvärd tydlighet. Jag hoppades att jag hört fel men när bägge döttrararna dyker upp i köket och med illa dold förtjusning undrar: - Sa han jävlar insåg jag att det var kört. :)
SvaraRaderaintressesmurfen: ha ha ha! Dom snappar upp allt! Säger till sonen: är du en papegoja? PAPPAGOJJA svarar han lyckligt :)
SvaraRaderahaha, du får säga järnspikar, det är det tunga artilleriet!
SvaraRadera