Let´s go potbelly

Apropå det  här att aldrig vara nöjd med sin kropp. Det finns ju tyvärr alltid något att störa sig på, och även om jag tycker mig ha blivit ganska bra vän med kroppen på senare år (försöker åldras med värdighet) är magen och jag inte bästisar. Jag tycker att den står ut i tid och otid. Jag märker att jag liksom går och håller in den ibland, och det får man ju ont av i längden!

Jag försöker därför tänka om. Jag försöker tänka i banorna av Fabienne i Pulp Fiction. För gör man det är det inget fel på att ha mage. Det är tvärtom sexigt. Och männen har ingen talan!

Fabienne: I wish I had a pot belly. Pot bellies are sexy.
Butch: Well, you should be happy, because you have one. 
Fabienne: Shut up, fatso! I don’t have a pot. I have a bit of a tummy. Like Madonna when she did “Lucky Star”. It’s not the same thing. 
Butch: I didn’t know there was such a difference between a pot belly and a tummy.
Fabienne: The difference is huge. 
Butch: Would you like it if I had a pot belly? 
Fabienne: No. Pot bellies make a man look either oafish or like a gorilla. But on a woman a pot belly’s very sexy. The rest of you is normal –normal face, normal legs, normal hips, normal ass–; but with a big, perfectly round pot belly. If I had one, I’d wear a T-shirt two sizes too small to accentuate it. 
Butch: You think men would find that attractive? 
Fabienne: I don’t give a damn what men find attractive. It’s unfortunate what we find pleasing to the touch and pleasing to the eye is seldom the same.